När vänsterideologier velat förslava människan och inskränka friheten på i stort sett alla livets områden, har konservativa och liberaler (när jag skriver liberal menar jag en klassisk liberalism och inte den förklädda socialdemokrati som kallar sig socialliberalism) utlyst borgfred. I Sverige har Moderaterna t.o.m. kallat sig “liberal-konservativa”, ett begrepp lika motsägande som “sur-basisk”.

Nu när vänstern är irrelevant kan den gamla striden blomma upp igen. Vi ser det i de nya moderaterna och nu senast i debatten om finanskrisen. Roland Poirier-Martinsson (RPM), en konservativ debattör, skyller finanskrisen på liberalismen och får svar på tal av Johan Norberg.

Det är liberalerna som är den ursprugliga vänstern. De liberala ledarskribenternas klubb heter Vänsterpressens förening. Högern är de konservativa av olika nyanser.

De liberala har övertaget i debatten. De har skarpa ideologer och är duktiga på att få ut sitt budskap. De konservativa ger ibland intrycket att vara punchromantiker och allmänt insnöade. Konservatismen inbjuder inte till offensivt opinionsarbete - den är för stillsam för det. Det är svårt att hetsa massorna med slagord som: “Upp till kamp för en förnuftig, långsam samhällsutveckling, med respekt för traditionen!”. De behöver fler av Poirier-Martinssons kaliber för att det skall bli en rejäl debatt.

Men de intressanta konfliktytorna finns nu inom borgerligheten. “Höger mot vänster” kommer åter att betyda “konservatism mot liberalism”.

Finanskrisdebatten:

• Roland Poirier Martinsson: Efter finanskrisen är nyliberalismen den farligaste fienden
• Johan Norberg svarar: Socialt ansvarstagande bakom krisen
• Martinsson svarar Norberg
• En gammal krönika där RPM utser Johan Norberg till sin ideologiske “huvudfiende”

Ytterligare länkar:

• Tradition och fason (konservativ blogg)
• Liberalen Fredrik Segerfeldt jämför liberalismen i USA och Sverige
• Wikipedia: Nyliberalism
• Wikipedia: Konservatism

Intressantaste frågan efteråt ställde Fredrik Segerfeldt. Han frågade hur Bergström, från den politiskt korrekta och socialliberala tidningen DN, kunde “komma ut” som republikan. Ett delsvar var enligt Bergström att svensk media framställer kandidaterna vinklat. Obama hamnar, menade han, någonstans på vänsterkanten i socialdemokratin och McCain skulle kanske vara kristdemokrat. Svenska politiker, som Reinfeldt, hyllar Obama, men inte ens socialdemokraterna vill införa hans politik: högre bolagsskatter, inget nytt pensionssystem och inget PPM, ingen skolpeng.
När nu Bergström bor i USA (han är nybliven amerikansk medborgare) ser han saker tydligare.

Bergström vågade inte tippa utgången. Det är oerhört jämt. Men redan det är en seger för McCain, eftersom allt har talat för en demokratisk jordskredsseger.

De serverade amerikansk öl, men de hade valt precis de sorter som ger amerikanskt öl dåligt rykte: Bud och Bud Light. Det finns fantastiskt mycket gott amerikanskt öl, t.o.m. på Systembolaget. Jag hittade en Brooklyn Lager som är drickbar, men inte mer.

Det var intressant och någonting jag borde göra oftare. Finns ju en massa intressanta föredrag varje vecka i Stockholm.

Jaha? Det är alltså staten som bestämmer våra livsvillkor? Det låter som Stalin och hans femårsplaner. Vi borde ta tillbaka makten över våra liv. Staten borde koncentrera sig på det som ingen annan kan sköta och ge sjutton i allt annat. Och ge oss tillbaka alla pengar som ni lägger beslag på till tveksam nytta.

Jag var inte så imponerad. Som komedi var det inte så särskilt roligt och försöket att gestalta Diego de la Vegas inre kamp faller platt.

Inte heller kan man hålla sig från att smyga in lite vänsterpropaganda i texten. Jag satt och tänkte att det sköna i historierna om Zorro och Robin Hood är att de vill hjälpa ett folk som utsätts för statens enorma skattetryck. Ett frihetligt budkap. Precis då hörs följande dialog mellan den mexikanske självständighetsivraren och den spanske officeren:

- Ni tar ut så höga skatter!

- Nej, vi har i själva verket sänkt skatterna!

- Ja, men ni har också sänkt alla bidrag så vi svälter ändå.

Upsala (S)tadsteater.

Men nu svarar inte Yahoos server och det låser hela aftonbladet.se. Pinsamt.

Studenten i historia och religion Samuel E. Lilja har en lika stark tro på Gud som sig själv. Och med en 10:a i allmänbildning ser det ut som att den här Karl Bertil Johnsson-look-a-liken kan ge Filip och Fredrik en rejäl match i frågesportgrenarna. Och han planerar att skänka 10 procent av prispengarna till välgörande ändamål, inte om, utan när han slår den självsäkra duon.

Säg åt de ni känner att rösta också.

Ring: 099-306 21 (kostar tio spänn)

När man redan finns i 90% av datorerna handlar det inte så mycket om att skaffa nya kunder. Vad Microsoft gör är att långsamt försöka skapa en ny image. De försöker göra sig mindre lätta att hata och avsky. De försöker måla en bild om vad för slags företag de vill uppfattas som. Det handlar om långsiktighet - inte att kränga några Windowslicenser den här veckan.

Apple har i flera år kört sin Mac vs. PC-serie och Microsoft har inte svarat utan tagit emot varje slag. Apple är mästare på att skapa lojala användare. Deras imagearbete är oerhört effektivt. Microsoft behöver svara. och eftersom de är så mycket större än Apple måste de göra det på ett sätt som inte understryker deras bufflighet. De måste framstå som avslappnade, coola och lätta att tycka om.

Att deras produkter sen framkallar en gäspning (aldrig nån riktig innovation) eller ett raseriutbrott (kass kvalitet och användbarhet) är en annan sak. Reklamen är skickligt gjord.

I kivasystemet får investeraren ingen ränta på sina pengar. PÅ det sättet är det ren välgörenhet. Det är en brist tycker jag. Jag tror att det mest långsiktiga och effektiva sättet är att låta både långivare och låntagare känna att de vinner på samarbetet.

En ny spelare i samma bransch är MYC4. I deras modell får långivaren en viss ränta på sina utlånade pengar. Jag tror jag skall testa det.

DN skriver om det här.

“Det intressanta under de här åren är att vanliga människor lever under betydligt osäkrare villkor än tidigare, därför att så hög grad av deras pensioner vilar på aktiemarknaden. Man kan säga att den trygghet som det gamla pensionssystemet gav människor genom att de hade en garanterad pension, den tryggheten finns inte längre. Nu blir pensionen vad den blir, beroende på hur lyckosam man blivit genom att placera pengar i PPM-fonderna, eller hur lyckosam den allmänna ekonomiska utvecklingen blir.”

I det gamla pensionssystemet var man garanterad en viss summa, baserat på sin slutlön. Numera handlar det dels om hur mycket man arbetat under livet och hur den allmänna ekonomiska utveckling är. Går Sveriges ekonomi dåligt så blir det lägre pension och tvärtom. En liten del kan man också placera själv i PPM.

Bortsett från PPM, som man kan ha delade meningar om, förstår jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt. De här “garanterade” summorna som fanns tidigare - var kommer pengarna till dem ifrån? Om inte ekonomin går bra finns det ju inga pengar att betala ut i pension. Vad är ett löfte om en viss summa varje månad värt om den som ger det inte har täckning?

Anledningen att det gamla ATP-systemet skrotades var just att det inte höll. Det var en glädjekalkyl från 60-taletutan förankring i verkligheten.

Är det tryggare att leva på krita eller att ha ett hållbart pensionssystem?