För övrigt är Dag Sandahls kommentar i ärendet bäst:

Men vad jag funderar över är bristen på reflektion. Jag ska dö. Jag ska jordbegravas. Inga maskar ska tugga på mig - för graven är för djup för maskars behov. Men min vackra kropp ska multna och bli till ingenting. Jag har tvättat den och rakat den och kliat den och gett den mat - men en gång kommer den att svika mig. Kroppen är ett provisorium. Det synliga är förgängligt men det osynliga är evigt - kroppen har för en tid varit Andens tempel. Sedan ska Gud skapa nytt och det blir jag - fast på ett annat sätt. Jag tänker mig att jag ska begravas i öst-västlig riktning på kristet sätt och jag förväntar mig att min kropp ändå ska hanteras med heder. Den har dock tjänat mig ett antal årtionden och den har varit förutsättning bland annat för mina barns tillkomst och därmed barnbarnens. Men jag erkänner att jag med viss förtjusning tänker hur min kropp blir en del av jorden. Jag läggs i graven som ett skrynkligt frö och på samma sätt som det grönskande landskapet berättar något om död och liv i den ordningsföljden, för nyss var det vinter och dött, ska jag uppstå till det nya livet. Fröet blir vad det egentligen är och på samma sätt med mig. Jag kan läsa den lustiga genomgången i 1 Korinthierbrevets kapitel 15. Erfarenheten att Jesus, som varit död, levde igen återverkar på oss. Döden har förlorat sin makt. Den insikten ledde till att man byggde kyrka just i Högby där jag nu är präst - vid högarna där folk begravdes. För livets skull behövdes kyrkhuset där, alltså.