Det här med skatter

Norrländska Socialdemokraten skriver på ledarplats:

“Under mandatperioden har Borg slösat bort 85 000 miljoner kronor på skattesänkningar”

Jag vet inte vad man har för världsbild när man menar att staten “slösar bort” pengar när den låter arbetare behålla några procent mer av det man slitit ihop. Det måste betyda att de menar att 100% av min lön egentligen tillhör staten, men tack vare deras stora nåd och generositet får jag en del av pengarna i handen. Resten spenderar de.

Man får lust att citera den gamle socialisten Gustav Möller: ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen.”

Staten borde visa uppskattning att svenskar i allmänhet betalar sina skatter utan att knota. Och varje politiker borde se sig i spegeln ibland och fundera på vilket enormt förtroende han eller hon har fått. Han eller hon är med och förvaltar över 60% av löntagarnas inkomster. Det borde leda till ödmjukhet -ja, nästan bävan.

Som tur är finns det vettigare socialdemokrater. Som Anders Nilsson i Tanum.

Dörrknackning

Mathias Sundin kandiderar till riksdagen 2010 och har bestämt sig för att satsa på en dörrknackningskampanj där han skall besöka 10 000 hushåll fram till valdagen. Här är en humoristisk film om hur det går:

Vänsterns skolpolitik i ett nötskal

– via Ingerö

Det är inte Wanjas fel

SvD sammanfattar den egentliga orsaken till varför mittenväljare flyr socialdemokraterna. De gillar inte sossarnas kompisar:

“Oppositionen består av två stycken som är emot tillväxt och vars kärntrupper drömmer om att odla lin och göra getost i någon liten jämtländsk håla. Och den tredje är egentligen är emot marknadsekonomin och vars kärntrupper egentligen hoppas att lågkonjunkturen ska leda till kollaps för kapitalismen. Och de fyra ska föra en politik som skapar tillväxt, sysselsättning och välfärd.”

Inför valet

Johan Ingerö skriver det jag skulle kunna skriva om valet i natt.

Ja, vad vi har skådat är sakpolitikens död. USA ser ut att, efter två års debatt, välja en person vars faktiskt politik vi får veta något om först efter valet. Men han är ju så snygg, och talar så väl. Typ.

Många svenskar som normalt röstar på ett borgerligt parti, håller på Obama i natt. Jag förstår det inte. Har de verkligen satt sig in i den politik han avser föra? Om någon i Sverige skulle föreslå protektionism, bidragsregn, brist på budgetdiciplin, förbud mot skolpeng, återrullning av vårt gamla bankrutta pensionssystem och fjäskande för diktatorer skulle vi genast tro att det var en vänsterpartist eller vänstersosse som talade. Men i USA blir han Reinfeldts val.

Nu får vi hoppas att han inte kommer att göra det han säger. Något som Johan Norberg förutspår:

“Obama will govern as a centrist and a lot of people will be disappointed when they see him in action because expectations are so exaggerated and because he is too smart to give in to the anti-trade, anti-business bunch.”

Hoppas han får rätt. Det som talar emot är att kongressen kommer att ha övertygande demokratisk majoritet. Särintressena som backat Obama och kongressmän och senatorer kommer att vilja ha valuta för sitt stöd. Och med en rent demokratisk kongress finns det inga “checks and balances” som kan moderera politiken.

De kallar det “rättvisemärkt”

Lydiah Wålsten skriver i Sundsvalls tidning om de tveksamma i nyttan med rättvisemärkning. Hennes rapport är också läsvärd.

Själv sitter jag här och njuter en kopp espresso utan “avlatsmärkning”. Fri handel mellan fria länder och individer är värt så mycket mer än konstlade, byråktratiska system.

Fattigdom och svält är i vår tid politiska skapelser. Mer politik och regler är inte lösningen.

Frihetsmotion

Jag hoppas att denna motion går igenom. Att man inte någonstans kan beställa kaffe, congac och cigarr, ens i ett ventilerat rökrum, är inte klokt. Är vi inte vuxna människor som kan få bestämma något själva i det här landet?

Planekonomin Sverige?

“Inför ett stort pressuppbåd promenerade Anders Borg ut från finansdepartementet, i handen hade han den budget som under det kommande året ställer levnadsvillkoren för nio miljoner svenskar.”

Jaha? Det är alltså staten som bestämmer våra livsvillkor? Det låter som Stalin och hans femårsplaner. Vi borde ta tillbaka makten över våra liv. Staten borde koncentrera sig på det som ingen annan kan sköta och ge sjutton i allt annat. Och ge oss tillbaka alla pengar som ni lägger beslag på till tveksam nytta.

Zorro och skatterna

I går var vi på öppen repetition av Zorro på Upsala Stadsteater.

Jag var inte så imponerad. Som komedi var det inte så särskilt roligt och försöket att gestalta Diego de la Vegas inre kamp faller platt.

Inte heller kan man hålla sig från att smyga in lite vänsterpropaganda i texten. Jag satt och tänkte att det sköna i historierna om Zorro och Robin Hood är att de vill hjälpa ett folk som utsätts för statens enorma skattetryck. Ett frihetligt budkap. Precis då hörs följande dialog mellan den mexikanske självständighetsivraren och den spanske officeren:

- Ni tar ut så höga skatter!

- Nej, vi har i själva verket sänkt skatterna!

- Ja, men ni har också sänkt alla bidrag så vi svälter ändå.

Upsala (S)tadsteater.

Elmbrandt menar att trygghet är att leva på krita?

Jag lyssnade på en dokumentär om IT-bubblan. Björn Elmbrant kommenterar utifrån ett politiskt perspektiv. Han menar att det nya pensionssystemet ökat otryggheten för framtiden genom att man kopplat pensionerna till börsens utveckling.

“Det intressanta under de här åren är att vanliga människor lever under betydligt osäkrare villkor än tidigare, därför att så hög grad av deras pensioner vilar på aktiemarknaden. Man kan säga att den trygghet som det gamla pensionssystemet gav människor genom att de hade en garanterad pension, den tryggheten finns inte längre. Nu blir pensionen vad den blir, beroende på hur lyckosam man blivit genom att placera pengar i PPM-fonderna, eller hur lyckosam den allmänna ekonomiska utvecklingen blir.”

I det gamla pensionssystemet var man garanterad en viss summa, baserat på sin slutlön. Numera handlar det dels om hur mycket man arbetat under livet och hur den allmänna ekonomiska utveckling är. Går Sveriges ekonomi dåligt så blir det lägre pension och tvärtom. En liten del kan man också placera själv i PPM.

Bortsett från PPM, som man kan ha delade meningar om, förstår jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt. De här “garanterade” summorna som fanns tidigare - var kommer pengarna till dem ifrån? Om inte ekonomin går bra finns det ju inga pengar att betala ut i pension. Vad är ett löfte om en viss summa varje månad värt om den som ger det inte har täckning?

Anledningen att det gamla ATP-systemet skrotades var just att det inte höll. Det var en glädjekalkyl från 60-taletutan förankring i verkligheten.

Är det tryggare att leva på krita eller att ha ett hållbart pensionssystem?