När vänsterideologier velat förslava människan och inskränka friheten på i stort sett alla livets områden, har konservativa och liberaler (när jag skriver liberal menar jag en klassisk liberalism och inte den förklädda socialdemokrati som kallar sig socialliberalism) utlyst borgfred. I Sverige har Moderaterna t.o.m. kallat sig “liberal-konservativa”, ett begrepp lika motsägande som “sur-basisk”.

Nu när vänstern är irrelevant kan den gamla striden blomma upp igen. Vi ser det i de nya moderaterna och nu senast i debatten om finanskrisen. Roland Poirier-Martinsson (RPM), en konservativ debattör, skyller finanskrisen på liberalismen och får svar på tal av Johan Norberg.

Det är liberalerna som är den ursprugliga vänstern. De liberala ledarskribenternas klubb heter Vänsterpressens förening. Högern är de konservativa av olika nyanser.

De liberala har övertaget i debatten. De har skarpa ideologer och är duktiga på att få ut sitt budskap. De konservativa ger ibland intrycket att vara punchromantiker och allmänt insnöade. Konservatismen inbjuder inte till offensivt opinionsarbete - den är för stillsam för det. Det är svårt att hetsa massorna med slagord som: “Upp till kamp för en förnuftig, långsam samhällsutveckling, med respekt för traditionen!”. De behöver fler av Poirier-Martinssons kaliber för att det skall bli en rejäl debatt.

Men de intressanta konfliktytorna finns nu inom borgerligheten. “Höger mot vänster” kommer åter att betyda “konservatism mot liberalism”.

Finanskrisdebatten:

• Roland Poirier Martinsson: Efter finanskrisen är nyliberalismen den farligaste fienden
• Johan Norberg svarar: Socialt ansvarstagande bakom krisen
• Martinsson svarar Norberg
• En gammal krönika där RPM utser Johan Norberg till sin ideologiske “huvudfiende”

Ytterligare länkar:

• Tradition och fason (konservativ blogg)
• Liberalen Fredrik Segerfeldt jämför liberalismen i USA och Sverige
• Wikipedia: Nyliberalism
• Wikipedia: Konservatism