Om Sverigedemokraterna och antisemitismen

Richard Slätt skriver om Sverigedemokraternas halvhjärtade försök att tvätta av sig antisemitismen.

Guds ambassadörer

Tidningen The Economist har en intressant artikel om Vatikanens diplomatiska arbete. Genom sina hundratusentals präster, munkar och nunnor spridda över jordens yta får Vatikanen konstant rapporter om läget runt om i världen. Påvens utsända nuntier lämnar inte en plats i första taget, även om det råder krig och föröljelse. Ofta får de medla i svåra konflikter.

Världens största regering

Sri Lanka har nu 104 ministrar i Rajapakses regering. Det är världsrekord. En ministerportfölj är ett sätt att köpa över politiker från oppositionen. Man får som minister säkerhetsvakter och en bilkonvoj. En minister har inte så hög lön, men ofta ges det möjlighet att få stora summor under bordet.

Det är inte lätt för presidenten att hitta på nya portföljer. Den senaste jag såg i tidningen var “Minister för vattenförsörjning och avrinning”. Här är listan över departement. Den är förmodligen inte uppdaterad med de senaste portföljerna. Många bli också biträdande ministrar.

En lankes skrev en ironisk kommentar i ett diskussionforum:

Presently we dont have Ministries for Mango, Papaya, Rampe, Karapincha, Banana, Bandankka, Watermelon, three wheelers, Puwak, Jack fruit, Lime, Goma (Cow dung), Cows, rats, cats, dogs, monkeys, donkeys, payment shops, thugs, Toilets, etc. Why not we have more ministries on tax payers money.

Heta dagar i Österrike

Vi tog nog med oss det vara vädret från Sri Lanka. Här har varit 37 grader de senaste dagarna. Inte lika fuktigt som på Sri Lanka dock. Vi har haft det väldigt bra här i Wien. Intensiva dagar med besök på tre vingårdar. Mer om det i ett senare inlägg.

Nu ligger vi en park och har ätit frukost. Hittade ett öppet nät här så Charlotte har jobbat lite med sin vinbusiness. I kväll far vi till Sverige.

Transfer i Mumbai (Bombay)

Tristaste flygplatsen jag varit på. Flugor, omodernt, otrevlig personal, inga roliga affärer eller matställen. Det finns ingen information om vår flight. Tavlan (ej digital, från mitten av förra seklet) visar bara de åtta kommande flighterna. Vi får hoppas att vi är på rätt terminal. Colombos flygplats framstår som ett under av modernitet och enkelhet.

Bredvid oss i vänthallen sitter ett gäng amerikaner som verkar vara på något slags gruppresa. Ett gulligt, lite äldre, par. Hon: säkert bibliotekarie, han: världsfrånvänd forskare inom någon obskyr gren av humaniora. En kille som ser ut som en hippie och en stirrig tjej som springer hit och dit hela tiden. Hippien försöker förgäves ragga på den stirriga tjejen. Men roligast är en en man i moderna kläder och extravaganta, orangea glasögon som inte pratar med de andra, dricker fruktjos och läser “Vedic Astrology”.

Undvik långa stop här…

Efter lång väntan kom en kille och tog våra biljetter och pass. Vaddå “transfer desk”? Efter en timme kom han tillbaka med boarding pass, men jag var först tvungen att följa med och identifiera vårt bagage. Vi gick ner på markplan, mitt bland alla stora flygplan och sicksackade mellan snabbkörande bagage- och tankbilar. Vi kom till en stor bagagehanteringslokal och där fick jag peka ut våra väskor. När vi kommit tillbaka fick vi äntligen pass och biljetter. Nu är det en timme till boarding.

Så här var det nog i flygets barndom.

På flygplatsen

Många skäggiga indier på vår flight ser det ut som.

De har gratis wifi på Coffee Cup på flygplatsen. Dricker just en Ice Blended Latte Vanilla. Gott. Vi bränner våra sista ruppar.

Farväl Sri Lanka - för den här gången

Nu har vi varit och njutit solen på Galle Face Hotel och sedan blivit klippta på JAIC. Nu kommer taxin ta oss till flygplatsen. Vi mellanlandar i Mumbai (Bombay) på vägen till Wien.

Det har varit en härlig vecka här.

Ett säkert tecken

Ett säkert tecken på att ett land är på väg mot diktatur är när den sittande presidenten vill ändra konstitutionen så att han kan sitta obegränsat antal mandatperioder.

Detta händer nu i Venezuela. “Vår president har gjort ett så bra jobb - varför skulle han inte få fortsätta”, säger hans ja-sägare i parlamentet. Enligt konstitutionen från 1999 får en president sitta ax två mandatperioder om sex år vardera. Den regels skall nu skrotas. Samma sak hände i Vitryssland för tre år sedan då Lukashenko ändrade författningen.

Vad säger vänstern som ju har Hugo Chavez som sin “posterboy”?

En tedoftande resa

Vi steg upp i gryningen i onsdags och for upp mot Nuwara Eliya (uttalas “njorelia”) som ligger uppe i bergen. Det var skönt att komma iväg innan den värsta trafiken sätter igång. Vi fick tag i en bra chaffis och en hyfsad bil.

Vi stannade som vanligt på Plantation Hotel (där ägaren samlar på Rollys Rolls) i Kitulgala för lite frukost. Sen fortsatte färden uppåt och uppåt. Det är en stigning på 2500 m och det gör att det blir snirkliga vägar över bergskammar och med vidunderlig utsikt över dalar, floder och vattenfall. Efter ett tag ändrar sig naturen. Vid kusterna är det tropiskt: bananträd, palmer och tjock djungelgrönska. Uppe i bergen är det cederträd, låg vegetation och massor av teodlingar.

Vi stannade vid Devon Falls och drack te på St. Clair Estate. Det var lite regningt och ruggigt, men teet värmde gott.

Efter ett snabbt besök i Nuwara Eliya åkte vi till Pedro Estate som är en stor teproducent - flera ton om dagen. Där får man följa processen från teplockning till förpackning.

Nu var vi ganska möra och det var skönt att komma fram till hotellet. “Tea Factory Hotel” gör skäl för namnet eftersom det var en tefabrik i hundra år fram till 1972 och hette The Hethersett Estate. 1972 förstatligade Sri Lankas socialistinspirerade regering alla plantage. Man behöver inte vara ett geni för att inse hur det gick: åt skogen. Man höll på att köra hela teindustrin i landet i botten. Tjugo år senare privatiserades det mesta igen. Efter många rationaliseringar behövdes inte Hethersett som tefabrik. Men istället gjordes anläggningen om till hotell. Man bevarade stora delar av fabriken och det är verkligen ett speciellt ställe.

På gården har man byggt upp en tefabrik i miniatyr där man kan vara med och göra sitt eget te. Maskinerna är 140 år gamla, men fungerar bra fortfarande. Entusiastiska guider hjälper till. På morgonen kommer de tamilska kvinnorna med enorma korgar med te. Om man vill får man följa med ut och lära sig hur man plockar. Sen lägger man teet i lådor med nätbotten. Underifrån blåses varm luft i tolv timmar för att torka ut en del av vätan i bladen. Processen kallas “withering”. Sen rullas och hackas bladen och efter det får de oxidera några timmar. Under oxideringen kommer mycket av smaken fram och färgen ändras från klargrön till grönbrun. Sen torkas teet med hög temperatur och blir då svart. Till sist siktar man resultatet och delar upp det efter storlek:

• Pekoe - de största bitarna. Ger ett ljust och “blommigt” te som inte passar med mjölk.
• BOP (Broken Orange Pekoe) är något mindre bitar. Mörkare och kraftigare. Kan drickas med mjölk.
• BOPF (Broken Orange Pekoe Fannings). Ännu finkorningare. Blir riktigt svart te. Passar bra med mjölk.
• Dust. Passar bra till tepåsar

Nuwara Eliyhas läge gör att detta distrikts te har en speciell ställning i Sri Lanka. “The Champange of Tea” säger man gärna själva.

Runt hotellet finns teodlingar så långt man ser och mellan dem odlas potatis, morötter, rödbetor och annat som vi också har i Sverige. Klimatet här uppe är som ständig svensk vår och sommar. Ibland kan det vara neråt 12-15 grader och ibland 30. Det blåser och regnar ganska mycket.

Vid indiska oceanen

Ett sånt bra liv man har! Legat på en solstol på Galle Face hotel hela eftermiddagen (efter att ha varit hos tandläkaren i morse!) Somnade där till dånet från vågorna nedanför muren. Träffade en trevlig irländska som berättade om livet i “City”, om hur fantastiskt det var i Bombay och om någon bok jag absolut måste läsa, Shantaram av en Gregory Roberts. Vi delade på en skål devilled cashew nuts (rostade med mängder av chili och salt, mums!) och såg solen gå ned. Blir alltid lika fascinerad av hur stor solen blir när den går ner, som en megastor ost som dras ner i havets vågor.

Nu har vi varit på Siam House och ätit tonvis (iallafall jag, Markus äter ju som en fågel) med “flied lice” och pad thai. 05.30 imorgon kommer taxin som ska ta oss till Tea Factory hotel uppe i Hill Country, en härlig biltur på 6 timmar. Men väl där säger de att det är fantastiskt, vi får hoppas att det inte regnar bara…

Godnatt,
Charlotte