“and where’s your visa ma’m?”

Åkte till Indien igår. Hälsa på Gabriella & David. De bor i Kottayam utanför Cochin in Kerala, Indien. Kerala anses vara ett underbart turistresemål. Tor-mån hos dem. Det blev en natt i immigrationshallen.

Jag glömde visum. Man får inte komma in i Indien utan visum.

Jag fick flyga hem igen, utan att se Indien. Flyget hade redan åkt när det uppdagades (jag var den sista genom immigration) så de bokade om mig till 10.00-flyget. “We’ll give you a room”. En kort sekund tänkte jag att det kanske fanns något bra med allt det här, jag fick bo på ett fint hotell och äta bufféfrukost, sånt räcker långt för mig. Men det blev inte riktigt så. En smal soffa utan lakan eller kudde, i ett kalt rum i immigrationshallen. Iskallt trots att jag täckt mig med alla mina kläder. Totalt miserabelt. Tänkte att så här är det nog i en fyllecell. Två tanter skulle “bevaka” mig och fick sova på kartongpapper på golvet! Tur de hade lite hull som mjukade upp. Kände mig hemsk som tvingade dem sova där. Men jag skulle vara under uppsikt, blev t.o.m. “överlämnad” på flyget morgonen efter och “omhändertagen” på Colombo flygplats.
Fick träffa Gabriella & David några minuter, i dörröppningen mellan flygplatsen och Indien. Ingen fick gå över linjen. “Please, give us some more minutes!”, men nej, vi slets ifrån varandra, som ett förälskat par på film, nu skulle Charlotte tas om hand av sina fångvaktare. Nu kan jag ju skratta åt det, lite uppgivet, men där storgrät jag. Totalt miserabel semesterresa. Och inte kan jag pricka av Indien på kartan, suck.

House vs. Gud

Ser ett avsnitt av House M.D. Det handlar om en ung man som helar sjuka i Guds namn. Han drabbas själv av en kollaps och behandlas av House och hans team. Medan han är på sjukhuset blir en cancerpatient mirakulöst bättre och tror att det beror på den unge mannen.

Avsnittet handlar såklart om House kamp mot det övernaturliga. Han bevisar att allt den unge mannen påstår och gör har naturliga orsaker.

Den ungen helaren framstår som en galen, obalansera hallucinerande galning som ser ner på skolmedicinen. Ingen kristen som tror på mirakel känner igen sig i beskrivningen.

Det fick mig att komma på en idé till en TV-serie.Nej, jag vet inte vad temat skulle vara eller vilken mijö den skulle utspelas i. Det finns säkert intressanta miljöer kvar att utforska.

Nej, mitt bidrag är att de skulle skildra människor från olika bakgrund, tro, politisk åskådning och etik så att de som liknar dem kan känna igen sig. Man skildrar inte homosexuella män som fjolliga och promiskuösa (fast min gissning är att just bögar är en grupp man är försiktigare att generalisera med). Man skildrar inte fattiga som offer, rika som utsugare, muslimer som fanatiker och de som är tveksamma till abort som grymma monster.

Jag tror det skulle kunna bli en intressant serie där dessa olika typer av människor skulle kunna sättas i konfliktfyllda relationer. Jag säger inte att konfliktytorna skall minimeras och allt vara snällt och gulligt - tvärt om. Tydliga konflikter och åsiktsbrytningar är ofta vad som gör en serie sevärd. Men de som tittar skulle kunna känna igen sig i “sin” rollfigur och samtidigt möta “representanter” för andra åsikter och hållningar som inte är dåliga karikatyrer. Inte lika svart-vitt, utan mer verklighetsnära.

Jag är gärna med och skriver dialog.

Java är fritt

Jag har en annan blogg där jag skriver om jobbrelaterade saker, men den här nyheten är så viktig att jag vill skriva om den på min privata blogg. Jag ägnar mina dagar främst åt att skriva Java. Java är ett modernt (snart elva år), objektorienterat programmeringsspråk skapat av bl.a. James Gosling på Sun Microsystems. Du har garanterat besökt många, många webbplatser som använder Java bakom webbsidorna.

Java är plattformsoberoende, vilket betyder att samma program kan köras på t.ex. Windows, Linux och Apples Mac OS X. Jag jobbar främst på Mac själv, men mina kollegor använder Linux eller Windows. Vi flyttar kod mellan varandras datorer utan problem.

Om man jämför med Microsofts alternativ, som kallas .NET, är Javavärlden mycket mer diversifierad. I Javavärlden är det vanligt med fria lösningar. Det finns en stor gemenskap där utvecklare, anställda i olika företag och organisatioer, bidrar med kod som andra får använda utan kostnad eller jobbiga villkor. I Bills värld kostar det mesta pengar och Microsoft har stenhård kontroll på hur allt skall fungera.

Ett hinder för Java har varit att Sun inte släppt själva Javakoden fri. Java har alltid varit gratis att ladda ner och använda, men användandet har varit kontrollerat av en licens som begränsat spridningen. Man fick t.ex. inte skicka med Java i alla Linuxinstallationer. I går ändrades detta då Sun släppte Java under en fri licens. Det skall bli mycket spännande att se vad detta kommer att innebära. Jag tror det kommer att ge ännu mera fart till både Linux och Java, på bekostnad av Microsofts lösningar.

Microsoft har ofta beskyllts för att vara ett monopol och de har fällts i olika domstolar för sina oschysta affärsmetoder. Men Microsoft är inte onda eller oetiska. De gör sitt bästa för att behålla sitt övertag på vissa delar av IT-marknaden. De är fortfarande väldigt starka när det gäller skrivbordsdatorer och kontorsmiljöer. Java är starkast på riktigt stora system och webbplatser, samt i mobiltelefoner. Nästan alla mobiler som säljs har Java i sig. Med en fri Java i sin arsenal tror jag att Linux kan göra fler inbrytningar på kontor och i hem. Nu finns ett fritt programeringsspråk i världsklass som kan skickas med Linux gratis. Många utvecklare som bara vill arbeta med fria lösningar kan nu börja med Java.

Fri källkod kommer starkt. Tidigare har företag tjänat pengar på att gömma källkoden för andra och bara låtit kunderna få det färdiga resultatet. Nu blir allt mer av koden “stapelvara” som vem som helst kan ladda ner. genom att sätta samman fria komponenter kan några få personer i ett företag skapa mycket avancerade program bara genom att lägga till lite egen kod och förpacka lösningen till konsumenten. Vi samarbetar om “baskomponenterna” och tävlar i att avända dem på det smartaste sättet. Det utmanar gamla företag som Microsoft och ökar konkurrensen och utvecklingstakten. Vi lever i spännande tider…

“Är det verkligen fred vi vill ha?”

Citerar den gamla progglåten efter att ha sett en BBC-dokumentör om Irans kärnvapenambitioner. Ingen vet när de kan aptera kärnstridsspetsar på sina nya missiler (missiler som kan nå städer i Europa). Kanske är det fyra år, kanske redan till sommaren. Missilerna de bygger kommer från Nordkorea. Vem vet vad mer Iran får hjälp med därifrån?

Det bästa vore om världens samtliga demokratier med en mun sa att det inte blir några atomvapen och heller ingen egen anrikning av uran för Iran. Men jag befarar att man kommer att vika sig och inte tillräckligt enigt och starkt hålla en klar linje. FN är inte mycket att lita på. USA är krökt av misslyckandet i Irak och opinionen där kommer inte att tillåta militär aktion mot Iran.

Det blir väl Israel som får sköta det smutsiga hantverket igen och slå ut anläggningarna. De kommer att få utstå kritik från hela världen, precis som när de stoppade Saddams försök att bygga kärnvapen på 80-talet. Denna gången blir det nog inte lika enkelt. Iran har flera anläggningar spridda över landet och de är mycket bättre skyddade än Osirak var.

Ahmadinejad vill krossa staten Israel (”whiped off the map”). Han förnekar förintelsen. “Alla människor som erkänner staten Israel skall brinna i den islamska statens vrede”. Han längtar efter den tolfte imamens framträdande. I eld, krig och kaos skall han, enligt shiitisk tradition, komma som en räddare.

T.o.m. krig, med allt lidande som det innebär, är bättre än att ge Ahmadinejad kärnvapen.

Att vinkla nyheter

Läser i SvD om Anders Borgs förslag om förändringar i akassan. Rubrken är “Passiv arbetslös kan få dagsbot” och “Borg vill straffa passiv arbetslös”. man tror att det handlar om hårdare tag mot de arbetslösa. Men vad Borg egentligen säger är att han vill mildra straffet för att vara inaktiv. Idag riskerar man att helt bli av med akasseersättningen om man inte söker jobb. Det är ett för hårt straff, menar Borg. Det används också väldigt sällan. Bättre vore ett mildare straff som att få några dagars avdrag på ersättningen. Ganska rimligt väl?

SvD vill få det att låta hårt och brutalt genom rubriksättningen. Ryggmärgsreflex från journalister. Eftersom det är en moderat så måste det vara nånting hemskt…

Makt att krossa en människa

Journalister granskas för sällan. Enskilda medborgare kan vara fullständigt rättslösa när de blir uthängda i media.

Ett otäckt exempel gäller en kvinnlig politiker i Sundbyberg. Hon har rest sig från ett missbrukarliv och var påtänkt som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg. Respect!

Men innan hon hinner tillträda publicerar TV4 ett inslag. Där påstås att politikern skulle ha fifflat till sig pengar från KRIS, Kriminellas revanch i samhället, där hon hade en styrelsepost. En enkel faktakontroll före publicering hade visat att det inte begicks några oegentligheter. Men chansen att sänka en moderat till (efter kultur- och utrikeshandelsministern) förblindade väll omdömet på TV4. Journalisten bakom inslaget säger till Gunnar Ohrlander i Aftonbladet att hon inte ångrar något. Avbön i studion i TV4:s nyhetssändning vore på sin plats!

När mediedrevet går som värst ger politikern upp. Hon avsäger sig uppdragen. Tänk vad mycket erfarenheter hon skulle kunna ha bidragit med.

Bloggarna, som ofta sägs kunna korrigera “mainstream media”, hängde på och spädde på med fördömanden, vassare och elakare än i tidningar och TV. Fd. moderaten Merit Wager skriver att kvinnan “tog sig rätten att vara kriminell i samhället.” Merit skrev dock senare en rättelse.

Värsta bloggangreppet står vänsterbloggaren Lasse Strömberg för. Han har bara raderat sitt inlägg, utan att dementera det. Men i Googles cache finns allt kvar. En dementi i bloggen, Lasse?

Hur skyddar man sig mot medie- och bloggdrevet när man inte gjort något fel?

(Per Hagwall på samma tema.)

Edit: Tog bort journalistens namn.

Kristallnatten

På årsdagen av Kristallnatten 1938 skriver Johan Ingerö om antisemitismen i Sverige.

Baltikum - vår blinda fläck

Idag har vi haft kalajs. Charlotte har fyllt år och vi har flyttat till en ny lägenhet. Det var knytkalas. Vi hade vin (såklart) och “finger food” från Fab. Våra gäster hade med sig snacks, ost, kakor, paj, fisk (som vi stekte - mums!) och sallad. Roligt med olika nationaliteter: Australien, Sverige, Indien, USA och Estland.

Jag pratade en hel del med en estnisk tjej som just börjat arbeta för EU här på Sri Lanka. Det är lite genant för mig som svensk att inte ha bättre koll på Baltikum än vad jag har. Jag vet inte vad presidenterna heter och jag har dimmiga kunskaper om språk och historia.

Jag skyller det mest på den svenska skolan. De baltiska staterna var icke-existerande under hela min skolgång - de var bara en del av Sovjetunionen. Ingen trodde att det någonsin skulle ändras. Pinsamt är vad det är. Tre länder i vår absoluta närhet och vi bara tittar åt ett annat håll när de besätts av nazister och kommunister. Ända in i det sista ville Sverige inte stå upp för deras rätt till självstädnighet av rädsla för att stöta oss med Sovjet. Baltutlämningen är bara ett av många skeendet vi borde skämmas för. Det finns ju människor där som fortfarande talar svenska! Estninskan berättade om en tre dagar gammal bebis som skickades til Sibirien för “anti-sovjetisk verksamhet”. Ännu 1989 sa den svenske utrikesministern Sten Andersson att “Estland är inte ockuperat”. Ingen, utom Moskva, höll med.

Hon berättade att hennes släktingar alltid hade pengar att köpa vad de ville för. Problemet var att det inte fanns någonting att köpa. Ville man ha tillstånd att köpa en bil, resa “utomlands” (naturlugtvis bara till andra sovjetstyrda länder) behövde man kontakter hos kommunistlakejser på sitt arbete.

Hon var ung nog att slippa gå igenom den värsta hjärntvättningen i den kommunistiska “ungdomsrörelsen” som var obligatorisk. Hon mindes när det blev OK att ha jeans på sig i skolan. Tidigare var det skoluniform med leninbrosch som gällde. Systemet började krakelera redan i mitten på 80-talet. Civil olydnad mot överheten som tidigare resulterat i kvarsittning och samtal med föräldrarna kunde man nu överse med.

Frihetskampen gick alltså långsamt. Men dagen kom då man ville ha sin egen valuta. En del hade sparat rubel. Hur skulle man göra för att gå över till sin egen valuta? Varje estlänadare fick rätt att växla in ett antal rubel till “kroon”. Resten av rubeln blev i princip värdelös. Alla ville handla upp sina rubel, men det fanns nästan inget att köpa. Folk kunde köpa tio par gummistävlar bara för att bli av med rubeln.

Ekonomin i Estland växer så det knakar. Hon tyckte i stort att den nuvarande politiken med plattskatt och fokus på företagande var bra, men hon menade att Estland också behöver tänka lite mer på dem som inte hänger med i utvecklingen. Nationalismen är stark - lite för stark ibland. Misstänksamheten mot människor från andra länder är stor i en del kretsar. Det är kanske naturligt när man varit förvägrats självstyre under många år. Säkert övergående. Estlands vibrerande ekonomi kommer att exponera dem ör alla sorters människor framöver. De har sor brist på arbetskraft och gott om plats. Estland är lika stort som Nederländerna, men bara en tiondel av invånarantalet.

Jag kommer att sakna den internationella miljön när vi kommer tillbaka till Sverige.

Nitton år efteråt

Jag läser det tal som Ronald Reagan höll vid Berlinmuren 1987.

Jag minns att jag tyckte illa om det. Reagan var hemsk, tyckte jag. En krigshetsare. I skolan fick vi lära oss att både öst- och västblocket var “dumma”. Sveriges tredje väg var det rätta: vi var neutrala. Neutraliteten och FN var det finaste som fanns. Om alla bara nedrustade så skulle allt bli bra. SALT I och SALT II pratade man om i varenda Rapportsändning. SALT var räddningen, trodde man i Sverige. USA och Sovjet gjorde båda fel. Men USA gjorde nog lite mer fel ändå, tyckte vi av någon anledning.

Ack, så fel vi hade. När man läser talet och ser tillbaka på vad som hände efteråt, är det Reagan som får rätt på varenda punkt. Sovjet och kommunismen var bankrutt och USA:s och NATO:s fasthet fick diktaturen på knä. Trycket och den hårda konfrontationen behövdes.

Fredsrörelsen, som jag var aktiv i, var ute och cyklade. Nedrustningskraven var starka i väst, men i öst fanns ingen demokratisk fredsrörelse alls. Genom att protestera mot NATO:s vapen, och inte mot att halva Europa låg under en kommunistisk diktatur, gick man Sovjets ärenden.

Reagan säger “-Vi misstror inte varandra för att vi har vapen - vi har vapen därför att vi misstror varandra.” Vapnen var ett symptom på den underliggande oförenligheten mellan frihet och kommunism. Han visar på hur Sovjet inte kan föda sin egen befolkning, medan länder som valt liberalism och marknadsekonomi runt om i världen ser svält utrotas och levnadsstandarden öka. Han refererar till demonstranterna som protsterade mot hans besök i Berlin och frågar om de reflekterat över att en liknande demonstration på andra sidan muren aldrig fått äga rum.

Mot slutet av talet kommer de bevingade orden:

“General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and Eastern Europe, if you seek liberalization: Come here to this gate! Mr. Gorbachev, open this gate! Mr. Gorbachev, tear down this wall!”

Utkastet skrevs av talskrivaren Peter Robinson. Han besökte Berlin några veckor innan presideten kom dit. De amerikanska diplomaterna rekomenderade ett försiktigt tal. Reagans rådgivare i Utrikesdepartement och Nationella säkerhetsrådet (bl.a. Colin Powell) var emot alla spetsiga formuleringar. “-Nämn inte muren, västberlinarna är vana vid den”, sa de till Robinson.

Robinson frågade de berlinare han träffade om det stämde. En man pekade åt öster och sa att hans syster bor 20 miles bort, men de har inte setts på tjugo år. “-Tror du man vänjer sig vid det?” En annan svarade “-Jag passerar varje dag, på väg till arbetet, ett vakttorn med en beväpnad soldat. Han talar samma språk som jag och vi delar samma historia. En av oss är ett djur och den andre en vakt på ett zoo. Och jag blir aldrig klar över vem av oss som är vad.”

Kvällens värdinna, Frau Elz, bröt in. Hon var en elegant dam, men hon var arg nu.
“-Om den här Gorbatjev menar allvar med sitt tal om glasnost och perestrojka kan han bevisa det; han kan ta bort muren.” Frau Elz kommentar blev crescendot i talet.

USA:s och Reagans politik var inte snövit under kalla kriget. “Min fiendes fiende” fick hjälp, oavsett hur han behandlade sin egen befolkning. Det var svåra val att göra i konflikthärdarna runt om i världen. Skulle man stödja demokratiska krafter, eller satsa på den som hade störst chans att stå emot Sovjets kamp för världsherravälde? Ofta valde man bort demokratin.

Två år efter Reagans tal föll muren och miljoner människor slapp leva i diktaturstater utan fri press eller yttrandefrihet, i misär och fattigdom. Europa blev en kontinent igen, utan järnridå. De baltiska staterna blev självständiga.

Vi hör mycket om problemen i de forna diktaturerna. Kanske underskattade vi svårigheterna att gå från långvarig diktatur till frihet och demokrati. Som i Irak.

Men just därför är det bra att ta ett steg bakåt och se på historien. Jag ryser lite när jag läser talet vid muren. Då fanns fortfarande enorma ryska styrkor med kärnvapen stridsberedda, bara några mil från platsen där Reagan höll sitt tal.

Mr. Gorbachev, tear down this wall!

Hör talet här.